Jag trodde aldrig jag skulle skriva
denna recension. Jag var helt förberedd att såga ”Brott kan ej
styrkas” vid fotknölarna. Melins första roman, ”Status 12”,
var nämligen något av det sämsta jag läst. Den kom inte ens upp i
den låga standard som den gamla kiosklitteraturen jag så ofta läste
som ung. Jag hade inte ens tänkt läsa uppföljaren, men så dök
den ner i min brevlåda och jag måste säga att det var länge sedan
jag överraskades så av en bok.
Det är inte stor litteratur, inte på
något sätt. Jag tror inte heller det är Martin Melins
aspirationer. Kanske vet Melin om sina begränsningar och det är
orsaken till att andra boken är bättre, jag vet inte. Det kan ju
även vara så att mina fruktansvärt låga förväntningar gjorde
att jag uppskattade boken mer.
Jag finner en slags ärlighet i ”Brott
kan ej styrkas” och kanske har den mer med självupplevda händelser
att göra!? Det fungerar i alla fall bättre än i debuten och det är
ett bra flyt och driv i boken. ”Hjälten” Thomas Hallgren har en
dimension som jag inte såg i debutboken”Status 12” och jag ser fram emot
att följa honom och hans kollegor i kommande böcker.
Som sagt, ingen stor litteratur, men
vida mer underhållande än allt som hans exfru Camilla Läckberg
skrivit och dessutom saknar han den pretentiösa ton som hon och
många av de andra svenska polis- och deckarförfattare har. Melin
har en stil i sitt skrivande som jag tror många läsare uppskattar.
Det är enkelt, lättläst, men ändå spännande och svårt att
slita sig. En bok perfekt för några timmar i hängmattan i sommar.
