Ayoho - Deference and wonder

Jag älskar att hitta pärlor bland det okända, både då det gäller böcker, film och musik. Det är sällan jag faller för de stora utan istället finner jag ofta mer nöje hos det som de flesta andra inte upptäckt eller har missat.

I Spanien är det lätt att hitta nya (för mig) och bra artister eftersom jag varje gång jag besöker Spanien hittar en handfull enormt bra artister som jag inte hört innan. Ibland finner jag även nya favoriter i artister som debuterar och så har jag gjort med Ayoho, en indiepopgrupp från Cartagena.

Ayohos första CD heter "Deference and Wonder" och som ni kanske kan ana av titeln så gör det något så ovanligt som att sjunga på Engelska. Detta är det alldeles för få spanska artister som gör och därmed kanske de missar stora genombrott i Europa. Ayoho är en grupp jag hoppas kan finna publik överallt med sina fantastiska låtar. Man vann nyligen en stor tävling i Spanien där fler än 1100 nya musikaliska akter ställde upp.

"Deference and wonder" är som alla album lite upp och ner. En del låtar försvinner snabbt ur skallen medan ett par andra tillhör några av de bästa jag hört överhuvudtaget och överlag är detta det starkaste debutalbumet jag hört sedan Prefab Sprouts "Swoon". Liksom Prefab Sprouts så lyckas Ayoho trolla fram popmagi i sina bästa stunder som i "Frontiers" och "Winter", som är mina klara favoriter på skivan.

Jag tror Ayoho har en bra chans att lyckas med deras blandning av radiopop och indierock, en bra sångare som sjunger på perfekt engelska och känslan de lyckas bygga upp. Jag ser fram emot mer från dem men tills dess sätter jag på "Deference and wonder" ännu en gång och vet att jag aldrig komma tröttna på den.

 

 

 

Professor Frans Necronomicon i Upsala - Mohamed Omar / Rickard Fornstedt

Mohammed Omars tredje verk om Uppsala professorn Frans Stenberg är i serieformat med bilder gjorda av Rickard Fornstedt. Denna gång försöker Professor Frans och hans kompanjon Henning stoppa nazister som försöker öppna en portal till fjärde riket. Japp.. med denna seriebok så har Omar tagit ut svängarna lite mer då det gäller storyfantasin. I serieformat fungerar det, vilket det inte hade gjort annars.

Jag borde tycka att Professor Frans hittat hem. Jag har i mina recensioner om de två tidigare novellerna uttryckt känslan att författaren tänker i seriebilder då han skriver om Professorn. Nu kom då äntligen beviset att det varit så. Men än har inte Omar och professorn hittat hem. Den som gjort det tunga jobbet i denna seriebok är illustratören Rickard Fornstedt, som dessutom återigen levererar med ett brilliant omslag, som är mer spännande än serieboken i sig. Fornstedts bilder är det som får denna berättelse att leva, även om jag ibland tycker att detaljerna är för få och vissa rutor blir lite enkla, och jag tror att framtiden för Professor Frans är just i detta format. Och vi lär väl få fler serieböcker från Omar/Fornstedt då man lämnat en stor cliffhanger på slutet.

Det som gör att serieversionen av professorn inte når ända hem är själva storyn. Precis som i de två inledande novellerna om Professor Frans så är den lite för tunn och återigen så visar Omar att han har svårt att hitta bra upplösningar på fallen. I denna seriebok blev jag som läsare nästan sur på hur Omar löser det hela. Snabbt, för enkelt och utan finess. Det är synd och något jag hoppas att det är något författaren jobbar på till nästa installation av Professor Frans, för då finns möjligheten att det kan bli riktigt bra.

I övrigt måste jag återigen säga att jag stör mig på att relationen mellan Frans och hans adept/pojkvän aldrig förklaras riktigt. Men kanske är det jag som inte förstår studenttraditionerna i Uppsala?!

Professor Frans och den siste Sturen - Mohamed Omar

Efter att ha läst Mohamed Omars nya långnovell om den uppsaliensiska egyptologiprofessorn Frans Stenberg så slår det mig att det mesta jag skrev om den första, mycket kortare novellen "Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet" även stämmer in på detta nya alster.

Det känns fortfarande som om författaren skriver för internt.  Jag, som inte upplevt Uppsala och dess universitetsvärld på samma sätt som författaren själv, känner mig utanför och får fortfarande ingen känsla för det som författaren skriver om Uppsala. Det känns som om de platser där boken utspelar sig och de universitetshändelser som sker är viktiga för författaren och säkerligen förstår en inre krets det han skriver om, men för mig som läsare blir de lite för platt. Mohamed Omar är säkert intelligent och intellektuell och insatt i det han skriver om, men det är svårt att som författare överföra det till läsarna så de känner sig inkluderade och jag tycker Omar missar lite där. Det är dock inget ovanligt, en hel svenskdeckargenre har byggts upp av författare som gjort likadant. Inte för att jag skulle kalla Camilla Läckberg vare sig intelligent eller intellektuell, snarare tvärtom, men jag tror ni förstår vad jag menar.

I denna novell känns det än mer som om författaren visualiserar händelserna i serieformat och kanske är det så Professor Stenberg borde presenteras i framtiden. Jag har läst serier i hela mitt liv och för att göra en enkel uppdelning av serier så delar jag in dem i tre grupper; De där bilderna spelar mer roll än texten, som i serietidningen Buster en fotbollsmatch kunde pågå under flera sidor och texten ofta var enkel och banal. De där bilder och text båda lever i harmoni och behövs för att man ska få rätt känsla, som Tintin och min favoritserie Canardo. Sista gruppen är de där texten spelar störst roll och bilderna är mer ett stöd än viktigast. Sista gruppen representeras hos mig av serier som Johan Vilde och Prins Valiant, serier som alla skolbibliotek köpte in men ingen läste. Det är i den gruppen jag känner att Professor Stenberg är gjord för, en stiliserad serie som inte är för barn.

 

Tyvärr stör det mig mer denna gång att jag får känslan av att författaren tänker i serierutor och läsningen blir inte samma njutning som den förra novellen var. Missförstå mig inte, Professor Stenberg har fortfarande möjligheten att bli den mest kända Fezbäraren efter Tommy Cooper, men då måste han och berättelserna utvecklas mer än de gjorde i denna novell. I princip känns "Professor Frans och en siste sturen" som en längre variant av första novellen (om än med annat fall och andra bifigurer). Jag står fast vid det omdöme och råd jag gav i min förra recension; Professor Stenberg skulle behöva en lång roman för att utvecklas och få mer liv. Så mina förhoppningar är att det så sker till nästa gång, alternativt att Omar går fullt ut och skapar en serie med sin hjälte istället.

 

Ett längre format krävs även för att det homoerotiska förhållandet mellan Professorn och hans adept Henning ska komma fram tydligare och karaktärerna utvecklas. Henning blommar aldrig ut, utan är bara en naiv, lite blåst nörd som spelar rollspel och refererar allt till Star Wars. Vad ser professorn hos honom egentligen? De verkar dela all tid tillsammans, Henning t.o.m. sover hos professorn. Henning bidrar dock sällan till lösningen av fallen eller annan intellektuell stimulans till professorn, så vad har annars denne för intresse i den unge Henning?

 

Jag har en stark känsla av att Professor Frans och Henning egentligen båda är Mohamed Omars bilder av sig själv. Den intellektuella, kulturella professorn som gillar att slänga sig med kunskaper och uttryck och den naiva nörden Henning som spelar rollspel, nördar ner sig totalt men ändå har aspirationen att vara något. Två, om kanske inte ytterligheter, så i alla fall två delar av en personlighet som kanske inte alltid är i samklang men som kan tydas ut om ni, liksom jag, följer författaren på Facebook. Mohamed splittrad i två skulle göra förhållandet dem emellan mer förståeligt (om nu inte vi möts av kyssar dem emellan i nästa bok :)

 

Har ni inte läst någon av Mohamed Omars böcker om Professor Frans så rekommenderar jag er att göra det genom att kontakta Agueli förlag eller författaren själv. Professorn har en egen stil som gör att jag tror han kan bli en stor figur i svensk litteratur. Har ni läst första novellen så hoppas jag ni inte har så stora förhoppningar om denna som jag hade. Det är inte dåligt, det är bara inte den vidareutveckling jag trodde skulle ske. Jag ser dock fram emot mer om professorn, vare sig det blir som seriebok eller längre roman.

Brott kan ej styrkas - Martin Melin

Jag trodde aldrig jag skulle skriva denna recension. Jag var helt förberedd att såga ”Brott kan ej styrkas” vid fotknölarna. Melins första roman, ”Status 12”, var nämligen något av det sämsta jag läst. Den kom inte ens upp i den låga standard som den gamla kiosklitteraturen jag så ofta läste som ung. Jag hade inte ens tänkt läsa uppföljaren, men så dök den ner i min brevlåda och jag måste säga att det var länge sedan jag överraskades så av en bok.

Det är inte stor litteratur, inte på något sätt. Jag tror inte heller det är Martin Melins aspirationer. Kanske vet Melin om sina begränsningar och det är orsaken till att andra boken är bättre, jag vet inte. Det kan ju även vara så att mina fruktansvärt låga förväntningar gjorde att jag uppskattade boken mer.

Jag finner en slags ärlighet i ”Brott kan ej styrkas” och kanske har den mer med självupplevda händelser att göra!? Det fungerar i alla fall bättre än i debuten och det är ett bra flyt och driv i boken. ”Hjälten” Thomas Hallgren har en dimension som jag inte såg i debutboken”Status 12” och jag ser fram emot att följa honom och hans kollegor i kommande böcker.

Som sagt, ingen stor litteratur, men vida mer underhållande än allt som hans exfru Camilla Läckberg skrivit och dessutom saknar han den pretentiösa ton som hon och många av de andra svenska polis- och deckarförfattare har. Melin har en stil i sitt skrivande som jag tror många läsare uppskattar. Det är enkelt, lättläst, men ändå spännande och svårt att slita sig. En bok perfekt för några timmar i hängmattan i sommar.

Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar - Nils Mohlin

Jag har svårt att sätta ord på känslan jag får då jag läser Nils Mohlins nya kåserisamling. Jag känner att den är trevlig, men kan man kalla en bok trevlig utan att folk tror man menar det lite överslätande. För det är verkligen inte så jag menar.

Kåserier är en svår konstart att få helt rätt. Det blir lätt lite banalt och poänglöst. Mohlin har en del som faller åt det hållet men ofta har han en så trevlig ton och bra öga för situationer att beskriva. Vissa kåserier, framförallt ett par om författarens liv i Spanien (I samma ort där jag ofta är), har lite drag åt Ehrenmarkhållet. Och på samma sätt som Torsten Ehrenmark av många ansågs vara en trevlig gubbe, så får jag samma känsla av Mohlin och hans bok. Jag tror författaren är en utmärkt berättare av anekdoter på middagar och andra tillställningar. Jag känner inte till Mohlins musiksmak, men jag tror att han skulle fungera ypperligt som sommarpratare om han pratar på det sätt han skriver.

Jag gillar kåserier och kortare berättelser av detta slag. En bok som denna ska inte streckläsas och man kan hoppa i den lite. Låta den ligga på nattduksbordet och ta fram den då man vill fyllas av en bra känsla.
För det ger denna bok mig verkligen; en bra och trevlig känsla. Man känner igen sig i flera situationer som Mohlin skriver om (i mitt fall framförallt i den första delen om Spanien) och, till skillnad från alltför många författare idag, så bjuder Mohlin på sig själv och berättar även om när han inte gjort rätt eller förstått rätt. Det gör också att känslan blir att Nils Mohlin är en trevlig"gubbe" :)

Denna bok var mitt första möte med Nils Mohlin, men jag känner mig ganska säker på att det inte var det sista.

Ha med denna bok i hängmattan i sommar.

Backstrom - usel TV

Jag förstår inte. Leif GW Persson sålde rättigheterna till sin bokfigur Bäckström till FOX. Sedan gör FOX en serie som heter Backstrom men där inget från GW:s böcker finns med, varken i storyform eller hur huvudrollsinnehavaren är.
De hade utan problem ochg utan att slänga miljoner åt GW kunnat göra en serie med en slusk som fallösande polis. GW kan ju knappast ha ensamrätt till en sådan person.

Jag har sett 3 avsnitt av Backstrom och inte nog med att jag inte känner igen Bäckström, men serien är klart medioker. Den är som vilken kriminalserie som helst. Svag story och långsökta lösningar av fallen. Dessutom är det en hel del bikaraktärer som är helt utan djup.

Backstrom själv kan liknas vid Gregory House, med den skillnaden att Hugh Laurie är en bra skådespelare som, trots att House är egoistisk och odräglig för sina kollegor, blir älskvärd för tittaren. Backstrom blir bara jobbig och ointressant.

Nej, detta blir inte en långvarig serie, inte om man fortsätter som man gjort de tre första avsnitten. Framförallt ska man som tittare vara medveten om att detta har INGET med GW:s böcker att göra och detr enda seriens Backstrom har med böckernas är namnet.

GBrattis GW, du har tjänat miljoner på något FOX skapat skit av.