lördag 5 september 2015

Professor Frans och den siste Sturen - Mohamed Omar


Efter att ha läst Mohamed Omars nya långnovell om den uppsaliensiska egyptologiprofessorn Frans Stenberg så slår det mig att det mesta jag skrev om den första, mycket kortare novellen "Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet" även stämmer in på detta nya alster.
Det känns fortfarande som om författaren skriver för internt.  Jag, som inte upplevt Uppsala och dess universitetsvärld på samma sätt som författaren själv, känner mig utanför och får fortfarande ingen känsla för det som författaren skriver om Uppsala. Det känns som om de platser där boken utspelar sig och de universitetshändelser som sker är viktiga för författaren och säkerligen förstår en inre krets det han skriver om, men för mig som läsare blir de lite för platt. Mohamed Omar är säkert intelligent och intellektuell och insatt i det han skriver om, men det är svårt att som författare överföra det till läsarna så de känner sig inkluderade och jag tycker Omar missar lite där. Det är dock inget ovanligt, en hel svenskdeckargenre har byggts upp av författare som gjort likadant. Inte för att jag skulle kalla Camilla Läckberg vare sig intelligent eller intellektuell, snarare tvärtom, men jag tror ni förstår vad jag menar.
I denna novell känns det än mer som om författaren visualiserar händelserna i serieformat och kanske är det så Professor Stenberg borde presenteras i framtiden. Jag har läst serier i hela mitt liv och för att göra en enkel uppdelning av serier så delar jag in dem i tre grupper; De där bilderna spelar mer roll än texten, som i serietidningen Buster en fotbollsmatch kunde pågå under flera sidor och texten ofta var enkel och banal. De där bilder och text båda lever i harmoni och behövs för att man ska få rätt känsla, som Tintin och min favoritserie Canardo. Sista gruppen är de där texten spelar störst roll och bilderna är mer ett stöd än viktigast. Sista gruppen representeras hos mig av serier som Johan Vilde och Prins Valiant, serier som alla skolbibliotek köpte in men ingen läste. Det är i den gruppen jag känner att Professor Stenberg är gjord för, en stiliserad serie som inte är för barn.
 
Tyvärr stör det mig mer denna gång att jag får känslan av att författaren tänker i serierutor och läsningen blir inte samma njutning som den förra novellen var. Missförstå mig inte, Professor Stenberg har fortfarande möjligheten att bli den mest kända Fezbäraren efter Tommy Cooper, men då måste han och berättelserna utvecklas mer än de gjorde i denna novell. I princip känns "Professor Frans och en siste sturen" som en längre variant av första novellen (om än med annat fall och andra bifigurer). Jag står fast vid det omdöme och råd jag gav i min förra recension; Professor Stenberg skulle behöva en lång roman för att utvecklas och få mer liv. Så mina förhoppningar är att det så sker till nästa gång, alternativt att Omar går fullt ut och skapar en serie med sin hjälte istället.
 
Ett längre format krävs även för att det homoerotiska förhållandet mellan Professorn och hans adept Henning ska komma fram tydligare och karaktärerna utvecklas. Henning blommar aldrig ut, utan är bara en naiv, lite blåst nörd som spelar rollspel och refererar allt till Star Wars. Vad ser professorn hos honom egentligen? De verkar dela all tid tillsammans, Henning t.o.m. sover hos professorn. Henning bidrar dock sällan till lösningen av fallen eller annan intellektuell stimulans till professorn, så vad har annars denne för intresse i den unge Henning?
 
Jag har en stark känsla av att Professor Frans och Henning egentligen båda är Mohamed Omars bilder av sig själv. Den intellektuella, kulturella professorn som gillar att slänga sig med kunskaper och uttryck och den naiva nörden Henning som spelar rollspel, nördar ner sig totalt men ändå har aspirationen att vara något. Två, om kanske inte ytterligheter, så i alla fall två delar av en personlighet som kanske inte alltid är i samklang men som kan tydas ut om ni, liksom jag, följer författaren på Facebook. Mohamed splittrad i två skulle göra förhållandet dem emellan mer förståeligt (om nu inte vi möts av kyssar dem emellan i nästa bok :)
 
Har ni inte läst någon av Mohamed Omars böcker om Professor Frans så rekommenderar jag er att göra det genom att kontakta Agueli förlag eller författaren själv. Professorn har en egen stil som gör att jag tror han kan bli en stor figur i svensk litteratur. Har ni läst första novellen så hoppas jag ni inte har så stora förhoppningar om denna som jag hade. Det är inte dåligt, det är bara inte den vidareutveckling jag trodde skulle ske. Jag ser dock fram emot mer om professorn, vare sig det blir som seriebok eller längre roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar