Efter att ha läst Mohamed Omars nya
långnovell om den uppsaliensiska egyptologiprofessorn Frans Stenberg så slår
det mig att det mesta jag skrev om den första, mycket kortare novellen
"Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet" även stämmer in
på detta nya alster.
Det känns fortfarande som om författaren
skriver för internt. Jag, som inte
upplevt Uppsala och dess universitetsvärld på samma sätt som författaren själv,
känner mig utanför och får fortfarande ingen känsla för det som författaren
skriver om Uppsala. Det känns som om de platser där boken utspelar sig och de
universitetshändelser som sker är viktiga för författaren och säkerligen förstår
en inre krets det han skriver om, men för mig som läsare blir de lite för
platt. Mohamed Omar är säkert intelligent och intellektuell och insatt i det
han skriver om, men det är svårt att som författare överföra det till läsarna
så de känner sig inkluderade och jag tycker Omar missar lite där. Det är dock
inget ovanligt, en hel svenskdeckargenre har byggts upp av författare som gjort
likadant. Inte för att jag skulle kalla Camilla Läckberg vare sig intelligent
eller intellektuell, snarare tvärtom, men jag tror ni förstår vad jag menar.
I denna novell känns det än mer som om
författaren visualiserar händelserna i serieformat och kanske är det så
Professor Stenberg borde presenteras i framtiden. Jag har läst serier i hela
mitt liv och för att göra en enkel uppdelning av serier så delar jag in dem i
tre grupper; De där bilderna spelar mer roll än texten, som i serietidningen
Buster en fotbollsmatch kunde pågå under flera sidor och texten ofta var enkel
och banal. De där bilder och text båda lever i harmoni och behövs för att man
ska få rätt känsla, som Tintin och min favoritserie Canardo. Sista gruppen är
de där texten spelar störst roll och bilderna är mer ett stöd än viktigast.
Sista gruppen representeras hos mig av serier som Johan Vilde och Prins
Valiant, serier som alla skolbibliotek köpte in men ingen läste. Det är i den
gruppen jag känner att Professor Stenberg är gjord för, en stiliserad serie som
inte är för barn.
Tyvärr stör det mig mer denna gång att jag får
känslan av att författaren tänker i serierutor och läsningen blir inte samma njutning
som den förra novellen var. Missförstå mig inte, Professor Stenberg har
fortfarande möjligheten att bli den mest kända Fezbäraren efter Tommy Cooper,
men då måste han och berättelserna utvecklas mer än de gjorde i denna novell. I
princip känns "Professor Frans och en siste sturen" som en längre
variant av första novellen (om än med annat fall och andra bifigurer). Jag står
fast vid det omdöme och råd jag gav i min förra recension; Professor Stenberg
skulle behöva en lång roman för att utvecklas och få mer liv. Så mina
förhoppningar är att det så sker till nästa gång, alternativt att Omar går
fullt ut och skapar en serie med sin hjälte istället.
Ett längre format krävs även för att det
homoerotiska förhållandet mellan Professorn och hans adept Henning ska komma fram tydligare och karaktärerna utvecklas. Henning
blommar aldrig ut, utan är bara en naiv, lite blåst nörd som spelar rollspel
och refererar allt till Star Wars. Vad ser professorn hos honom egentligen? De
verkar dela all tid tillsammans, Henning t.o.m. sover hos professorn. Henning
bidrar dock sällan till lösningen av fallen eller annan intellektuell stimulans
till professorn, så vad har annars denne för intresse i den unge Henning?
Jag har en stark känsla av att Professor Frans
och Henning egentligen båda är Mohamed Omars bilder av sig själv. Den
intellektuella, kulturella professorn som gillar att slänga sig med kunskaper
och uttryck och den naiva nörden Henning som spelar rollspel, nördar ner sig
totalt men ändå har aspirationen att vara något. Två, om kanske inte
ytterligheter, så i alla fall två delar av en personlighet som kanske inte
alltid är i samklang men som kan tydas ut om ni, liksom jag, följer författaren
på Facebook. Mohamed splittrad i två skulle göra förhållandet dem emellan mer
förståeligt (om nu inte vi möts av kyssar dem emellan i nästa bok :)
Har ni inte läst någon av Mohamed Omars
böcker om Professor Frans så rekommenderar jag er att göra det genom att
kontakta Agueli förlag eller författaren själv. Professorn har en egen stil som gör att jag tror han kan bli en stor figur i svensk litteratur. Har ni läst första novellen så
hoppas jag ni inte har så stora förhoppningar om denna som jag hade. Det är
inte dåligt, det är bara inte den vidareutveckling jag trodde skulle ske. Jag
ser dock fram emot mer om professorn, vare sig det blir som seriebok eller
längre roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar